torsdag 4 juli 2013

Riksbanken, RIX-systemet och primära penningpolitiska motparter - Stagnelius på 2010-talet

Mitt förhållande till chefen har drastiskt ändrats sedan jag satte mig upp mot den där j-vla mobbarbanken. Han verkar ha fått någon slags allmän depression som gör att han hänger upp sig över de mest märkliga saker. Han ojar sig över att någon donna från Swedbank sitter och bestämmer i mobbarbanken och slänger ur sig saker som: ”Varför i h-lvete kunde du inte hålla käften, med dina meriter skulle ju du bli vår man i fullmäktige! Vem ska pusha för våra affärsintressen i Riksbanksfullmäktige nu? Cecilia Skingsley lär i alla fall inte göra det.”

Dessutom kommer han med helt inkonsekventa problem av extrem i-landskaraktär. Mest ojar han sig över att inte få tillgång till radiokanalen Rix FM – eller som han säger ”RIX-Systemet”. Till det kommer märkliga mumbojumbon typ: ”Tänk om det här påverkar vår ställning som primär penningpolitisk motpart” och liknande svammel.

När jag försiktigt försökte sätta in förlusten av en radiokanal i perspektiv genom att påpeka att vi i alla fall skulle slippa dricka vin med skruvkork tappade han koncepterna och började vråla saker som: ”Har du någon aning om hur svårt det skulle vara för oss att göra våra jättevinster om vi inte längre får tillgång till Riksbankens billiga krediter som en av dess primära penningpolitiska motparter?” Eller "Hur skulle vi klara oss om vi förlorade det inflytande vi har som en av dess primära penningpolitiska motparter?”. Med tanke på hur han ofta återkommer till sådana fantasifoster som "primära penningpolitiska motparter" står det antagligen ganska illa till.

Jag tror att chefen är deprimerad därför att han påminns om hur han saknar kurage varje gång han ser mig och i enlighet med den narcissistiska personlighet han är måste han få detta att stämma genom att hitta på en konspiratorisk verklighet som består av Riksbanken, RIX-systemet och primära penningpolitiska motparter.  

För närvarande vet jag inte om jag ska tycka synd om honom och dedikera en dikt till honom eller om jag bara ska följa min impuls och slå gubbf-n på käften. Den som lever får se – men min önskan att hänga på kontoret och delta i den där j-vla arbetar-jargongen har i alla fall minskat drastiskt. Ibland avundas jag faktiskt Heidenstam som slapp sådan här skit (men sedan läser man någon av hans infantila dikter).

Det är lika bra att inse att förutom mig, Stagnelius och vinkylen finns ingenting av värde att hämta i den här materiella världen.

tisdag 2 juli 2013

Riksbanken – the Big Bully Bank

Det är klart att återkomsten till ”det där landet” och inte minst mitt inträde i det proletära träsket skulle medföra ett visst upplivande av personliga trauman som legat i dvala. När jag gick i skolan fans det en sådan där mobbare i klassen – den typen av mobbare som man var tvungen att hålla sig väl med för att få vara med i inne-gänget. Han, vi kan kalla honom Tompa (namnet är fingerat, egentligen heter han Tomas), delade nyckfullt ut gracer eller smockor till höger och till vänster efter egen vilja och alla svassade med för att få vara med i balla gänget. Gick man emot fick man stora problem, för Tompa duperade inte bara oss andra skolbarn utan även lärare och andras föräldrar, varför man om man var ogillad av Tompa i princip var ogillad av hela världen. Därför var det helt rationellt att kämpa för Tompas gunst hur mycket man än insåg att han var en idiot med alldeles för stor makt utan någon egentlig anledning.


The Big Bully Bank
I tisdags när jag kom till jobbet efter en arton dagars golfrunda fick jag beskedet att vi skulle på möte med Riksbanken. Namnet sade med stor respekt, utan minsta antydan till skämtsamhet eller dessa irriterande anglofierade ljud som annars var en del av jargongen oss arbetare emellan. Vad som framkom av chefens förvirrade svammel var i alla fall att vi skulle träffas på kontoret i gryningen dagen efter (chockerande nog så innebar detta på onsdagen redan klockan 10) innan vi i gemensam tropp skulle marschera till denna uppenbarligen respektingivande grej som gick under namnet ”Riksbanken”. Sedan tvangs jag genomlida timmar av svammel i ett hemskt rum i något som påstods vara ”förberedelse för Riksbanksmötet” samt ”en strategigenomgång”. Men inte f-n hade det något med strategi att göra, det fanns inte tillstymmelsen till några kartor med häftiga truppförflyttningar utan bara en massa meningslösa diagram och tabeller som avlöste varandra i något som bäst kan liknas vid ett dåligt power-point karaoke. Allt som fanns var äckligt kaffe och äckligt mineralvatten med syntetisk citronsmak och torra kanelbullar. Allt detta av rädsla för denna ”Riksbank”. Närmare proletärernas diktatur kan man f-n inte komma! Och till köpet fick vi stränga order att inte närma oss alkohol kvällen innan.

Så träffades vi i gryningen och marscherade i samlad tropp till Riksbanken för att träffa denna bankernas huvud-bully. Fler banker var kallade, allt om allt var vi representanter från fem banker och det hela påminde inte så lite om öppningsscenen i the Warriors när olika gäng var på väg för att samlas till ett jättemöte i Bronx. Vi klev ut våra bilar vid Brunkebergstorg ungefär samtidigt som de andra gängen, vi kollade in varandra med skepsis och flexade lite muskler på bankirers vis (dvs att vi fixade till slipsarna, snackade mer anglofonska (rättörn etc) och droppade en massa siffror som vi påstod ”kom från olika marknader”). Det märktes dock tydligt att någon riktig öppen konkurrens eller tävlan mellan de olika gängen inte existerade, det enda som existerade var att behålla sin plats i innegänget och på så sätt inte hota den rådande balansen..

Inne i den byggnad som var Riksbanken och som såg ut som en dålig kopia av ett kassavalv framdrömt av Kafka fick vi lämna id-kort och sedan uppehålla oss i ett minimalt väntrum innanför en glasdörr med endast en tvåsitssoffa och ett ikea-bord med några tidningar på innan en allvarsam sekreterare kom och öppnade en stor plåtdörr och släppte in oss. Hela grejen runt säkerheten var ett skämt, jag menar om någon vill gå in och plocka ut guldtackorna från valvet så lär de inte lämna sina id-kort till några snubbar från deckarklubben tre lingon och sedan snällt sätta sig i ett minimalt illa möblerat väntrum. Uppenbarligen var rutinen till för att vi skulle känna oss ännu mindre och obetydliga och därmed dyrka mobbarbanken nummer ett: Riksbanken, än mer.

Mina värsta farhågor besannades då den allvarsamma sekreteraren lotsade oss till ett mötesrum för ytterligare timmar av tortyr i den absurda zon som kallas finans. Där fick vi genomlida en genomgång av någon som var en expert på världens finanser. Det övergår mitt förstånd hur en snubbe som inte klarar en så enkel ekvation som att matcha en skjorta med en slips kan få kalla sig auktoritet på värdens finanser. Lägger man dessutom till ytterligare variabler som skor, strumpor, byxor och kavaj så närmare vi oss en estetisk katastrof av episka proportioner. Och ingen möjlighet fanns det att undkomma eländet, ingen champagne som kunde få en på andra tankar. Detta var så långt från poesi man överhuvudtaget kan komma.  

När vi sedan blev bjudna på lunch av samma mobbarbank brast det för mig. Jag antar att mobbarbanken tyckte att den var fin och att vi skulle vara tacksamma som fick ta del av dess ynnest. Den stilade med eget porslin med en urful logga på och vi blev serverade av några sura uppsträckta tanter i vita jackor som mer påminde om gamla tiders skolfröknar än servitriser. Men allt var så uppenbart gjort för att visa hur små och värdelösa vi var och hur glada vi skulle vara som fick vara en del av ”inne-banks-gänget”. Först och främst serverades vi ett vanligt enkelt Chablis, inte ett Grand Cru, eller ens ett Premier Cru, utan ett vanligt simpelt Chablis. Till på köpet hade flaskan skruvkork…, jag upprepar SKRUVKORK! När jag sedan blev serverad genom att tanten i vita jackan höll flaskan om botten som om jag vore vilken slusk som helst som endast brydde mig om bag in box – då fick jag nog! Jag reste mig upp och sade med hög men samlad röst till den där Riksbankschefen att ”Nu får det vara nog! Jag finner mig inte längre i dessa förolämpningar!” Sedan vände jag på klacken och tågade ut från lunchen. Döm om min förvåning då INGEN av de övriga följde mitt exempel. Uppenbarligen var det viktigare för dessa fem banker (inklusive min j-vla bank) att få vara en del av ”inne-banks-gänget” än att visa lite stake, ryggrad, eller ens integritet. Precis som fallet var med Tompa så blev man inte bara av med honom utan fullständigt utstött av hela världen om man vågade ifrågasätta honom.

Det slår mig just att det enda av värde som jag lärde mig i skolan lärde jag mig under rasterna på skolgården. Och att ingenting har ändrats från hur det var i mellanstadiet, eller ens från lågstadiet, vilket måste bero på den totala brist på kultur som råder i ”det där landet”. Jag borde tamejfaan kandidera för att bli president – då skulle den där j-vla big bully banken få se!

torsdag 6 juni 2013

Vinkylsångest

Det är klart att ”la vie en rose” har ett slut. Logiskt så borde ju vinkylen vara rätt plats att börja leta efter min musa – men sedan måste man beakta de tistlar som legat utströdda på en missförstådd poets bana (i mitt fall snarare en tjock häck av tvåmeter höga tistlar – som ni trogna poetbloggläsare kan intyga) och som när som kan poppa upp och sticka ens känsliga skaparsjäl – vilket de aldrig missar att göra just när man återfått tron på livet och konsten.



Två av livets svårigheter

Som den knegare jag blivit kom jag till jobbet tidigt i dag, så tidigt att jag till och med kunde känna tandkrämssmaken i munnen när det var dags för lunchvinaren. Jag började vinkylsinventeringen med att vaska alla vulgära nya-världen-viner i mina orkidéer. Därefter tog jag mig an lite seriösa saker, och det var då ”som det stora vemodet smög sig in” (som någon trubadur sa). Först genom att jag hittade en flaska Chateau Giscours från 1980 som var utmärkt. Problemet var bara att den påminde mig om en pava jag druckit tidigare som tappat all sin spänst. Än värre var det när jag hittade en flaska Chateau Brown som påminde mig om ett av mitt livs största misstag: en dag som nytillsatt ordförande för Munstänkarna hittade jag på Monoprix Chateau Brown från 1997 men eftersom de kostade hela 13,90 Euro styck lät jag försiktighet råda – det vill säga jag köpte bara två flaskor. Dagen efter provade jag den ena och den var suverän – fullmatad, lite syrlig persika i gommen och en lååång härlig eftersmak. Dagen efter när jag gick tillbaka till Monoprix var den slut och sedan dess satt det som en tagg i mitt bröst varje gång jag passerade vinhyllan på Monoprix.

Vilken inspiration får man av att bli påmind om sina felsteg i livet? Inte blev det bättre av att chefen helt plötsligt stack in huvudet i dörren. När han fick syn på mig vrålade han glatt:
-        - Inte ens på helgdagar håller du dig borta från jobbet!

Helgdagar, tänkte jag, det är ju för f-n torsdag. Mannen har blivit senil, bäst att vara försiktig. Så för att vara på den säkra sidan följde jag den Arbets-jargong jag lärt mig och svarade något i stil med:
-        - Buälänstörningmådäll

Då svarar chef-f-n:
-        - Inte ska du sitta här och jobba idag, nu ska vi fira!

Varpå han drar med mig till den där j-vla vinbaren igen för att hinka skumpa. Och skumpa efter några flaskor rödtjut, och framför allt en babblande chef, gör det svårt för en poet att hålla sitt skapande fokus. Så gick ytterligare en dag av poetiskt skapande förlorat i den maskin som kallas Arbete (men som borde heta slaveri).

Och det är just det som är problemet – aldrig får man ha sin tid i fred som knegare – det är därför typer som Stagnelius, Andersson (Dan, inte Jessica din obildade idiot!) och Ferlin hellre svalt än jobbade på bank.

fredag 31 maj 2013

Arbetar-jargong

Jag har en chef, vi kan kalla honom chefen, som kör med typiskt sådant där proletärt arbetarsnack. Jag antar att han gör det för att verka tuff men det är f-n så enerverande att människan inte kan uttrycka sig klart så att man fattar vad han menar. Det tragiska är att ingen vågar påpeka att hans jargong mest är patetisk och inte alls vidare tuff.

Till exempel brukar han komma in på kontoret och be mig ”optimera portföljen” fast jag inte har någon, jag menar vem med lite stil och klass går runt med en portfölj som vilken lallande byråkrat som helst (i början när jag tog honom på orden oroade jag mig för att han snart skulle kräva att jag satte sådana där hemska lappar av läder på armbågarna på mina Armanikostymer). Ibland har han kommit inrusande för att skrika att jag ska: ”gå ur positionerna i” (sedan följer namnet på valfritt företag, land eller valuta) vilket jag ser som ett obskyrt sätt att försöka få uppmärksamhet. Mest pinsamt är det när han försöker låta häftig genom att slänga in en massa mumbo-jumbo på engelska i meningarna, typ: ”Vad är Pi-i- Rätjio”, ”Rättörnonäkvitty”, ”Vuäljöätrisk”, ”Käschflöo” eller ”Äbnormalörnings”. Det hela påminner mig om när jag var liten och lekte cowboy och man låtsades att man gick på saloonen i Släjmi-Bäjmi-City, hade knallpulver-pistol och drack outblandad saft i små plastglas och låtsades att det var stark whisky. Det hade således varit ganska oförargligt om inte chefen varit en man i sextio-årsåldern.

Men då jag inte ville göra honom besviken började jag skrika tillbaka egna ord på låtsasengelska baserat på läten jag plockat upp i korridorerna som lät likadana typ: ”Tjiefäxekjutivpäjpertörner”. Det intressantaste var att se hur chefen reagerade, han var nämligen som en Pavlovs hund som reagerade på vissa engelskliknande ljud med stor entusiasm medans andra fick honom att tvärtom direkt visa upp en bekymrad min och börja mumla. Allt som slutade på ”Käschflou” (t.ex. Börmankäschflou), ”Pråffit” (t.ex. Schörnömänpråffit), ”Vuäljö” (ok, ni hajar), ”Örnings” och framför allt ”Rättörn” gjorde honom entusiastisk men det som slutade på ”Risk” (ja ni vet som spelet fast uttalat med ett tjockt ”R” typ bönder i Uppland), ”wrajtdaun” eller framför allt ”låsses” fick honom att bekymrat skaka på huvudet och börja mumla för sig själv. En tredje reaktion var att han verkade speciellt intresserad när jag drog något engelsktaktigt med ljudet ”måddäll”  på slutet. En gång drog jag i med ”fajnäntjialbörndisköountklåusjyr-måddäll” – då såg jag hur han stelnade till en tiondels sekund innan han vände på klacken och gick. Han kom tillbaka efter en kvart och bad mig följa med och ta ett glas på Eriks vinbar.

Jag visste inte om han tröttnat på leken eller om han bara ville ha en paus för att kanske prata om något på riktigt istället för att skrika påhittade ord på engelska. I vilket fall som helst spelade det mindre roll, jag ägnade min uppmärksamhet åt den flaska Henriot Echanteleurs 1996 som han beställt in (och som den snåljåpen hävdade att vi skulle dela på – men tji fick han – för när han höll låda hävde jag i rask takt i mig fem glas – som champagnekonnässören Josephine Edelskog uttrycker det: ”jag njuter av champagne mycket och ofta" men strunt samma – åter till något viktigare – åter till mig).

Efter att vi druckit ur flaskan (han lyckades krama ur några sista droppar i slutet den alkoholisten) klappade chefen mig på axeln med sin vänstra hand, hälsade med ett fast handslag med sin högra medan han såg mig rakt in i ögonen – och sedan gick han. Märklig man. Ännu märkligare blev det när jag kom tillbaka till jobbet efter några dagar (ok, jag tog en vecka, jag måste ju försöka hitta min poetiska musa igen)– jag hade fått ett nytt stort kontor högst upp i huset, fullständigt med barskåp, vinkyl, champagnehinkar och en egen avdelning med bastu och dusch. Folk kom fram och gratulerade och chefen sade högt att jag som expert på ”måddelling” var rätt man för att leda avdelningen för (följt av mer låtsasengelska) men det lät som: ”Finantjialdärivatifsträjding” eller något ditåt.

Chefen måste ha hittat någon av mina dikter vars djup och känsla räddat honom  från ett tomt liv som han hitintills fyllt ut med meningslösa ljud av anglosaxisk karaktär då han inte kunnat sätta ord på sin ångest och sina kval över livets gåtor(ok, tydligen var han bara delvis räddad men den första insikten är den svåraste) . Han har insett min storhet och äntligen får jag som skapande poet som ger ljus åt vilsna själar som färdas i mörker åtminstone ett uns belöning och uppskattning.

Kanske kan jag hitta min musa i vinkylen...

torsdag 30 maj 2013

Arbetaren

Det har varit tyst från mig, det medges. Den mörka anledningen heter ”jobb” och stavas pengar. Ungefär samtidigt som min tjej tog sina kreditkort ifrån mig och slängde ut mig och mina kostymer, skrivböcker och datorn (i den ordningen) stillade min musa sin låga. Antagligen gjorde de följande händelserna att min musa tog sitt liv i direkt vämjelse över hur lågt en poet kan sjunka av materiella skäl.

Efter att några veckor på Hotel Lutecia (ett kreditkort hade jag fått med mig) börjat skrapa krediten i botten, befann jag mig av ekonomiska skäl på ett *rys* tvåstjärnigt hotell (som antagligen skulle anses som pittoreskt av varje svensk medelklassakademiker med frankofona komplex) på rue de Batignolles. Jag hade nått den poetiska botten – ekonomin styrde mina val! Inte känslan, skönheten, konsten, poesin… utan EKONOMIN!

Några dagars fåfänga försök att kränga mina dikter var utan minsta resultat (om man inte räknar en kortare palaver med en arg restaurangägare som ansåg att jag störde matgästerna), så jag insåg att min marknad antagligen var i Sverige i alla fall – speciellt som alla mina dikter trots allt är på Svenska – detta granitens, skogarna och äventyrarnas urmål. Att skriva dikter på franska bara för att tillfredsställa de okunniga massorna är inget alternativ, för det första blir dikter på franska nödvändigtvis alldeles för sockerromantiska för det andra vem f-n orkar slösa tid på att lära sig ett perifert småspråk som franska?

Sagt och gjort – mot Sverige, den litterära scenen, Nobelpriset och Svenska Akademin. Väl ditkommen var det dock tydligt att jag glömt min senaste sejour i eländet Sverige under 2010 trots att det inte gått alltför lång tid – antagligen psykets sätt att rädda en ur fördärvet, för hade jag kommit ihåg en bråkdel av vad att bo i ”det där landet” innebär hade jag hellre bett att få jobba som textilarbetare för HM i något fallfärdigt ruckel till höghus i Bangladesh eller till och med läst en bok av Håkan Nesser. Fan, jag hade till och med bett min tjej om ursäkt för att ha överskridit hennes kredit genom att inhandla ett par lådor (okej en pall) Cristal 2002 och sedan slänga ut hennes skrivbord o skrivbordsmöbler för att få plats med dem samt en snitsig vintunna och ett par fåtöljer som jag som ordförande för vinklubben Munstänkarna kunde använda vid vinprovning (när hon undrade vem som skulle prova med mig sa jag som det var: ”förhoppningsvis ingen”). Fattar fortfarande inte varför hon överreagerade som hon gjorde (hon skrek något om ovärderligt arv) men så är ju kvinnor mindre rationella och mer fast i materiella saker och konsumtion än vad män är.

Hursomhelst ledde det mig tillbaka till Sverige och det som ska vara Sveriges kulturella centrum, men som egentligen inte är något annat än en enda stor självförhärligande varböld, Stockholm. Här befann jag mig i min poesis ursprungsland och ingen ville befatta sig med mig och mina dikter. Svenskar är och förblir obildbara barbarer. Till slut fanns ingen annan lösning ät att skaffa sig ett ARBETE. Att besudla mina ädla konstnärshänder och min skaparsjäl med något så pöbelaktigt som ett jobb! Problemet var att hitta ett jobb som stämde med mina krav: ett jobb som kombinerar bärandet av snitsiga kostymer, mycket pengar, lite jobb och inget ansvar.

Svaret var man kan hitta ett sådant var givet, inom finansbranschen. Som bank- eller finansman behöver man inte ta minsta ansvar för sina handlingar, man får snuskigt bra betalt utan att jobba på riktigt och man får ha kostym. Så jag kapade ett CV på nätet, bytte bara namnet, födelsedatumet och till meriten ”Bank of Sweden Nobel Prize in Economics in the Memory of Alfred Nobel” under ”Awards and distinctions” lade jag också till ”Nobel Prize in Literature” som ett sätt att påpeka mina litterära kvaliteter. Sedan skickade jag ut eländet till varenda ställe som hade något med finans, kredit eller bank i namnet.

Efter några dagar började responserna strömma in, jag blev kallad på möte än här än där och i takt med att jag gick på mötena ökad min lön och min bonus. Till sist fick jag nog av mötena, eller snarare av meny n på Grands Franska där alla möten av någon outgrundlig anledning hölls, och tog en tjänst på en av Sveriges större banker (jag vill inte skriva vilken för jag vill inte ge dem reklam i onödan – det är de inte värda) med en sjusiffrig månadslön samt en enorm bonus som gick upp för i princip allt, inklusive om jag nös eller gick på toaletten. Det sistnämnda skulle tydligen göra mig mer motiverad att göra ett bra arbete – fråga mig inte hur, men om jag får mer betalt för att dra en taja på muggen än vad en gymnasielärare tjänar på ett år så inte mig emot.

Så gick det till när jag ställde mig till proletärernas utsugna skara. Så nästa gång du ser en Porsche Cayenne SUV med nummerskylten ”CASH ÄR POESI”, stanna gärna till och tänk på att vi alla är trälar.

Vissa trälar är bara lite finare och lite bättre än ni andra.

fredag 6 april 2012

Kungen, Silvia o Apan

Härom dagen kom Sveriges drottning Silvia ut ur garderoben och erkände att hennes "närmaste vän" (som det brukar heta) under uppväxten var en apa.

Det förklarar en hel del, som till exempel: 1) Varför hon gift sig med en. 2) Varför det svenska kungahuset en kopia av den bladvändande felande länken. 3) Varför subventioner till redan snuskigt rika och bortskämda människor/apor(?)går under benämningen APAnage. 4)Varför kungen är Djurgårdare. 5) Varför överklassen i Sverige beter sig som en j-vla apflock.

Man har de ledare som andra förtjänar.

måndag 8 augusti 2011

Sommartider Nej Nej Sommartider

Det finns många skäl att hata sommaren - inte minst att den är en ren förkroppsling av den Heidenstamska folksjälen - det vill säga en tid då människans främsta dygd är att vara en korkad, tom, infantil och trallande idiot. Sommartider, stränder och sol påbjuder att man måste gå omkring med ett stort fånleende nynnandes på "Don't Worry Be Happy", "The Ketchup Song" eller valfri trudelutt framställd av någon av varje hjärncells största fiender som går under namnen Orup, Gessle, Glennmark eller Strömstedt.

Som om sommaren inte är illa nog så har den där j-vla guden skapat en ännu värre plåga - semestern. Det är inte lätt att förklara hur jag känner inför fenomenet semester på en mindre intellektuell nivå - den närmsta liknelsen ligger nog inom något så pöbelaktigt som sport. Kort och gott kan man säga att jag känner samma lockelse inför semestern som den sanna Djurgårdsanhängaren känner för att ge upp sin bekväma soffa i sin Åkersbergsvilla för att, alltid och oavsett, stödja sitt lag på plats.
Det spelar ingen roll hur jag åberopar logiken och statistiken genom att bevisa att det enda semestrar leder till är skilsmässor, familjevåld och ökat alkoholintag. Det sistnämnda må vara hänt men de två förstnämnda vill jag för mitt liv inte vara med om: för det första måste jag ju som poet få ägna mig åt mitt skapande utan besvärande krav på att ordna min försörjning och för det andra må min tjej vara liten till växten men jag är säker på att de där nyporna kan bita i från ordentligt - med tanke på att hennes sarkasmer om mina vanor kan vara ganska sårande.

Trots att det sunda förnuftet alltså avråder så ska det planeras och bokas - men som vanligt faller inga av mina förslag henne på läppen - trots att de är både ekonomiska och riskminimerande. Förslaget att dra för fönsterluckorna och bosätta oss i sovrummet med målet att tömma "min Cave" förkastades med en fnysning. Förslaget att låta hennes odräglge släkting ta hand om oss en månad förkastades också med motiveringen att: "Det är min semester också - jag tänker inte lägga den på att som vanligt passa upp på dig. Men jag har heller ingen lust att se en snart sjuttioårig man ta hand om allt då du bara ligger och latar dig på soffan med ett glas whisky i näven - speciellt inte nu som han dessutom är nyopererad."

Istället så insisterar min tjej på att vi ska göra oss omaket att: "lära känna min kultur". Så vad blir resultatet? Jo att nu är det dags att återbördas, om än tillfälligt (tack och lov), till Svedala. Åter till Systembolag, holländska grönsaker utan smak, män i 35-50-årsåldern med rakade huvuden, människor som tävlar i de två grenarna:
1) Vem har fulast och smaklösast tatueringar på de mest upseendeväckande ställena
2) Vem kan stirra argast på andra människor
Två grenar som svenskar är överlägsna världsmästare på.

Jag sätter hundra spänn på att när vi kommer tillbaka till grodlandet kommer min tjej att vara lika deprimerad som jag - och då kanske vi kan ta en riktig semester - dvs göra en djupdykning i min Cave.