måndag 11 januari 2010

Apan Verner von Heidenstam

Det är jag. Jag är tillbaka: en bitter, cynisk, kverulant. Till skillnad från Fröding finns det inget fördrag med mig, inget romantiskt skimmer, och till skillnad från Strindberg finns det ingen som bryr sig ett enda juck över vad jag producerar... åtminstone inte så länge jag finns i livet. Blir väl ett jävla liv när man kolat. Men först efter att man begravts i glömska på fattigkyrkogården - om man nu släpps in av kyrkan förstås.

Sen har man poeter som Verner von Heidenstam. Jamenfyfaan för Heidenstam; romantiskt, infantilt, nationalistiskt pekoral! Som en poeternas svar på "Allsång på Skansen". Jävla apa!
"Sverige, Sverige, Sverige fosterland
vår längtans bygd, vårt hem på jorden"

Smaka på det jävla dravlet. Men det är klart, slickar man nationaliströv så blir det både Svenska akademien och Nobelpriset.

"Fall, julesnö, och susa djupa mo!
Brinn, österstjärna genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro, ..."
(von Heidenstam, 1899 & 1902, "Ett Folk")

Skrattretande pompöst men har man huvudet fullt av att förföra grannjäntan Greta på 16 bast har man väl lite svårt att hålla sig från hjärta, smärta och extatiska utrop om den fosterländska mossan. Det må vara förlåtet, men att skräpet blir upphöjt till skyarna visar bara att världen alltid varit full av idioter som älskar att låta sig bedragas. Kudos till Strindberg som i alla fall skrev vad han tyckte om dravlet.

Om man däremot INTE får till det med grannjäntan och skriver om det är det ingen som bryr sig.
"Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger."
(Stagnelius, omkring 1818, "Till Förruttnelsen")

Jag hatar allt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar