tisdag 16 februari 2010

Les Deux Magots

Det börjar ta emot igen. Projektet "Runktankar" känns inte lika fräscht och spännande längre och projektet "Kuken, ballen - hål i skallen" om min Sturm und Drang period gör mig bara deprimerad. Min lista på saker som gör mig arg gör mig bara förbannad, alternativt kåt eftersom jag hela tiden tycks snöa in på Uma Thurman. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till för att ta mig ur denna själsliga och kreativa nöd.

För att råda bot på eländet tog jag mig till Les Deux Magots i Paris 6e arrondissement. Jag tänkte att dela plats för näring med andra intellektuella storheter som Borges, Camus, Hemingway och Sartre skulle sätta fart på skapandet.

Uppenbarligen är det dock så att Hollywood har förstört även den franska intellektualismen. Någon fjantig donna gjorde tydligen för ngt år sedan en klichéfylld film om Marie Antoinette och använde stället som bas - och nu är caféet överfyllt av gapiga jänkare.

Och vips blev det som en gång var en symbol för djupa tankar, reflekterande och intellektualism det omvända - en plats som vittnar om konsumtionssamhällets imperialistiska makt genom dess förvrängning och förstöring av varje originalitet eller djupare tanke och/eller känsla med dess banalalistiska förkärlek för pekoral och kompromisser. Det har blivit en en amerikansk kuliss som föreställer Paris, ett eurodisney för vuxna som tror att de upplever det gedigna Europa, Frankrike och Paris. Och det enda gedigna de har behållt är de griniga Parisiska kyparna!

Stället fungerar med andra ord som en ursäkt för europeisk intellektualism; ungefär som gemene klåpare inbillar sig att bara för att man går på Castorama (eller Claes Ohlson) så blir man en riktigt händig hantverkare och fixare, så inbillar sig trögtänkta idioter till flockdjur att bara de går på Les Deux Magots blir de helt plötsligt kritiskt tänkande poeter - som jag.

Jag flydde från turisterna till mitt vanliga hak på rue de la Terrasse. Dyrt och heligt lovade jag mig själv att aldrig någonsin igen bli en del av den kuliss som låtsas vara Paris - ni vet kvarteren runt Odéon, där Slas och andra puckon har hängt sedan 50-talet för att aldrig konfrontera sig med någon ur-invånare med ändå låtsas som att de "upplevde Paris, Europa och stora vida världen".

Dessutom är kyparna på Brasserie de la Terrasse vänliga och civiliserade, dvs kan prata engelska.

måndag 15 februari 2010

Små saker (som gör mig arg)

En kompis till mig, eller rättare sagt en bekant - vem skulle väl gå på det faktum att jag har några kompisar (kompisar är något man har upp till 14-års ålder, innan man inser att världen är befolkad av idioter och att ju mindre man har att göra med dem dess bättre) - gör upp listor på saker som gör henne glad. Hon ger inte upp, hon försöker ympa in någon slags positiv livshålling hos mig och vägrar att lära sig att livet är ett helvete och att ju mindre man har att göra med det där jävla livet desto bättre. Och det gäller framför allt alla dessa människor som med all säkerhet kommer att hugga en i ryggen vid första bästa tillfälle (i bland känns det som om det bara är jag som har insett att alla är emot mig). Som John Lydon sa: "People who needs people are the stupidest of people".

I alla fall så fick jag för mig att jag faktiskt skulle tänka på saker som gör mig glad, ett naivt försök som fick motsatt verkan. Alla grejor som gjorde mig glad var saker som bottnade i min avsky för mina motmänniskors korkade livsvisioner och livsval. Jag gjorde listor med SUV:ar som sprängdes i luften, hundägare som drunknade i hundskit, bortskämda överklass-ungdomar som drack lut i tron att det var champagne osv i all oändlighet.

Men det är ju inte bara dessa stora saker som irriterar mig i livet. Allvarligt, man måste ju stå ut med en held del mindre förtret också. Som någon sade, för att uppskatta livet till dess verkliga värde måste man förstå att värdera också de små detaljerna.

Så här kommer en lista på Små saker som gör mig ARG:

- Att min tjej köper tandkräm på apoteket med konstiga namn och som smakar som gräs (vafaan är det för fel på vanlig industriell colgate?!)

- Att folk har råd att dricka dyrare viner än mig (och sedan skryter om det i sina vinbloggar).

- Att folk insisterar på att säga "Bonjour" överallt, i trapphus, i affärer osv.

- Att Sverige är så kasst i sport (man skäms ju var gång man träffar en norrman - och nu är ju till och med loja sydlänningar som fransoser och italienare bättre än oss i vinter-OS)

- Att John Malkovich fått smeka en ung Uma Thurman

- Att min tjej tycker att jag är negativ

- Att jag inte kan sluta tänka på en ung Uma Thurman

- Att jag inte kan sluta tänka på Uma Thurman överhuvudtaget - oavsett ålder!

Faan, det här "arga-saker-projektet" ger ju massor av inspiration - kanske något att jobba vidare på.

fredag 12 februari 2010

Ein Bard, Ein Folkpartei!

Just när man tror att man har sett allt så kommer nästa chock; Alexander Bard har blivit folkpartist! Det svenska konformistiska samhället har återigen slagit till till den grad att man lyckats förstöra vad man trodde var en fritt tänkande och provokativ individ för att göra honom till en föeträdare för det mest inskränkta, moralistiska och icke-toleranta partiet i svensk politisk historia. Beteckningen "liberal" för Folkpartiet har i princip samma mening som ordet "demokratiska" hade i landsnamnet i forna kommunistdiktaturer.

Och i ett slag försvann all min högaktning av honom på samma gång som hans förut lite pikanta och roliga tyroler-byxor fick en ny och mycket obehagligare innebörd. Han företräder alltså ett parti som är så intolerant att de på allvar anser att man måste genomgå vissa tester för att accepteras som svensk medborgare. Och att det finns en "typisk svensk kultur" som kan definieras av överheten. Ett parti som för övrigt legitimerade stora delar av de främlingsfientliga partiernas program genom att komma med sina påbud om språktester med mera.

För övrigt undrar jag vad epitetet "Liberatist" betyder? Är det en korsning mellan "liberal" och "nykterist"?

onsdag 10 februari 2010

Alla balla Stockholmare

Jag ber om ursäkt kära bondtölpar om jag irriterat er med mitt tidigare inlägg. Om det är någon tröst kan jag i alla fall poängtera det faktum att roligast av alla är den balla Stockholmaren.

Den balla Stockholmaren är mer en mental existens än en geografisk härkomst. Den balla Stockholmaren må vara född i Stockholm, nyinflyttad eller till och med bo i Hjo. Den balla Stockholmaren känns igen på fem saker: 1) fett hår som kammats bakåt - så kallat backslick, 2) solglasögon året runt - i pannan, i håret eller hängandes i halsninningen, 3) mössa på inomhus, 4) sladd i örat, 5) en rädsla för att inte klä sig och tycka precis som alla andra parat med en övertro på sin individualitet.

Den balla Stockholmaren lever i villfarelsen att Stockholm är en stooor stad med stooor betydelse - och jämför på fullt allvar sig och sin stad med "andra storstäder" som London eller New York.

Då stockholmaren befinner sig utanför stockholm kan han/hon i bland, iklädda sina konformistiska gråskalekläder och med marginellt bättre skor än bondtölpen, världsvant kommentera att det nästan är lika bra som i Stockholm. Om de går på en restaurant ger de fina komplimanger typ: "Tänk att en så bra restaurant kan finnas här!" eller "Den här är ju nästan lika bra som [infoga valfri överdesignad stockholmskrog här]!" med ett välvilligt, nedlåtande leende. Och de har ALLA New York som sin andrastad, vägledda av stofilen Mats Olsson som var där i två veckor under sjuttiotalet.

När man ser ett gäng ängsliga, mössklädda människor med solglasögon och sladd i örat vet man med andra ord att man råkat på en flock balla Stockholmare. Deras läten präglas av en deprimerande enstavighet parat med irriterande långa vokaler: "koooolt", "feeeeetttt" och "heeeelt gaaaaaaalet" är utrop som ständigt hörs.

Att den balla stockholmaren beter sig underligt beror på det simpla faktum att all frisyrgelé till deras backslick, plus att de ständigt har mössa på under 24/7 helt enkelt får deras hjärnor att koka så att den dunstar ur deras skallar (det kan vara därför de sätter sladdar i öronen - för att hindra avdunstningen).

Den balla Stockholmarens totala ängslighet visas således av det faktum att de försöker skydda sina skallar med frisyrgelé och mössa som någon slags hjälm, använder solglasögon för att slippa nya synintryck, proppar sladdar i öronen för att slippa höra. När man har smaksinnet kvar vilket kan ge nya insikter finns inget annat val än att vägra använda det alternativt förstöra det.

Det är det enda som kan förklara den upplevelse jag hade häromdagen då jag drack en kaffe(!) på en bar i ett inomhuscenter då en ball Stockholmare kommer till baren med mössa på (i +25 grader) och stolt deklamerar att hon minsann ska ha ett glas vitt vin, sorten irrelevant med argumentet att "Jag känner ändå ingen skillnad på smaken".

P.S. Om ni undrar vilket vin man dricker när man inte bryr sig om smaken så är det Drusty Hof

måndag 8 februari 2010

Hårstråsoppa

Jag vet inte hur jag bäst ska sammanfatta helgen. Allt jag kan säga är att det är svårt att få tid att ägna sig åt några mer krävande intellektuella projekt när man samtidigt ska behöva umgås med andra personer. Tänk vad mycket onödiga ord det finns!

Bäst kan nog eländet sammanfattas med hjälp av ett par citat från några stora filosofer:

"Livet är inte kort nog"
och
" - Livet är som en soppa
- med hårstrån i..."
Nattsudd

http://www.imdb.com/title/tt0158422/

lördag 6 februari 2010

En sorts tvåsamhet

Mitt nya projekt "Runktankar" går än så länge över för väntan. Jag har jobbat mycket hårt på det och finner att inspirationen verkar i det närmaste outsinlig. Jag vill på ett så tidigt stadium inte delge er för mycket, jag vill ju ställa världen inför fullbordat faktum när det väl är dags; efter vilket poesin och lyriken aldrig blir densamma igen. Men jag tänkte i alla fall bidra med ett smakprov, en dikt, den heter "Tvåsamhet i ensamhet":

"Du stiger på,
Jag vill gå av,
Vi är två,
Fast det är bara jag"

Fy Faan vad jag är BRA!

tisdag 2 februari 2010

Ökenvandring

Mitt i allt elände kanske man får vara glad att man får någon form av fysisk kontakt genom att vara inpackad i överfyllda pendeltåg. Det är så nära sex jag verkar komma för tillfället - med en annan person involverad i alla fall. Hur i helvet kan det komma sig att man kan hamna i en sådan "dry streak" som jag?! Tänk på det; 11,7 miljoner pers bor i närområdet, av dem är säkert närmare 6 miljoner av det kvinnliga könet, och säkert minst 4 miljoner inom "mitt spann" - och jag kan inte få till det.

En uppmaning till alla kvinnor: sluta vara så förbannat vackra och lockande! Ni gör det enkom för att distrahera mig. Hur fan ska man få något intellektuellt arbete gjort under dessa förhållanden? Det verkar som det storvulna projektet om min Sturm und Drang period, ni vet "Kuken, ballen - hål i skallen" får ligga på is ett tag. I stället får jag ägna mig åt det mer jordnära psyko-socialrealistiska lyrikpoesi-projektet "Runktankar".

Ja, ja, man får trösta sig med att Stagnelius inte heller hade det så lätt på den fronten.

Konst föds ur lidande - men det vore bättre om det var någon annans!

måndag 1 februari 2010

elvakommasjumiljoner

Det bor 11,7 miljoner pers i stor-Paris (dvs ungefär 5 stor-Stockholm). Inte alla av dem, men säkert mer än hälften har som sin livsuppgift att vara i vägen för mig! Det är alldeles uppenbart, inte minst som Gud återigen har visat sin bisarra form av humor genom att tvinga mig att ta pendeltåget från Gare St Lazare denna morgon. Allvarligt, jag kan faan inte tänka mig ett värre straff än det - framför allt en måndagsmorgon.

Stationen har inte renoverats sedan 1930-talet och jag har under min tid i Paris bara råkat ut for en fungerande rulltrappa en enda gång. Men enligt Parisarnas syn på saken är det bara "temporärt" eftersom man bestämt (= nämnt det under en fikarast i stadshuset) att stationen ska renoveras, när som helst nu... så det har varit temporärt i cirka femton år och kommer antagligen att var det i minst tjugo år till.

Jag flyttade till Paris från New York. Jag trodde att erfarenheten av att byta mellan pendeltåg och tunnelbanor på sådana platser som Penn Station, Times Square och Grand Central Station skulle lära mig något om trängsel i rusningstid. Icke så! Ingenting kan förbereda en från den pendlarchockvåg, den fullkomliga tsunami av vardagsresenärer, som möter en i rusningstid vid Gare St Lazare.

Bara på själva tågstationen (alltså inte inräknat alla de tunnelbanelinjer som också går från stationen) rör sig dagligen en halv miljon människor; det är Europas näst största tågstation sett till antalet resenärer. Det finns 27 spår och under rusningstid passerar där 80 000 människor i timmen, det går ett tåg var 28:e sekund med 1 400 passagerare per tåg och under en dag har man 1 500 tåg i cirkulation. Allt detta ska skötas av en personal på 6 000 personer, som alla fått specialträning i att säga "det är inte mitt ansvar".

Så tänk er själva att det under de två och en halv minut man behöver för att ta sig ned till tunnelbanan kommer 5 tåg med sammanlagt 7 000 personer, där större andelen av dem också ska ned i tunnelbanan. Samtidigt är det minst lika många som ska pendla hem till förorten från sitt jobb inne i stan och då ska ta sig upp från tunnelbanan till pendeltåget. Tänk er också att till alla dessa stressade vardagsresenärer finns 3 rulltrappor – som inte fungerar.

Ni kan ju ana vad denna trängsel innebär för en känslig poetsjäl som min... men inte får man någon förståelse. Min tjej pendlar via Gare du Nord, som, om någon nu har missat det råkar vara Europas överlägset STÖRSTA tågstation sett till antalet resenärer. Hon ska alltid vara värst!