Sommartider Nej Nej Sommartider

Det finns många skäl att hata sommaren - inte minst att den är en ren förkroppsling av den Heidenstamska folksjälen - det vill säga en tid då människans främsta dygd är att vara en korkad, tom, infantil och trallande idiot. Sommartider, stränder och sol påbjuder att man måste gå omkring med ett stort fånleende nynnandes på "Don't Worry Be Happy", "The Ketchup Song" eller valfri trudelutt framställd av någon av varje hjärncells största fiender som går under namnen Orup, Gessle, Glennmark eller Strömstedt.

Som om sommaren inte är illa nog så har den där j-vla guden skapat en ännu värre plåga - semestern. Det är inte lätt att förklara hur jag känner inför fenomenet semester på en mindre intellektuell nivå - den närmsta liknelsen ligger nog inom något så pöbelaktigt som sport. Kort och gott kan man säga att jag känner samma lockelse inför semestern som den sanna Djurgårdsanhängaren känner för att ge upp sin bekväma soffa i sin Åkersbergsvilla för att, alltid och oavsett, stödja sitt lag på plats.
Det spelar ingen roll hur jag åberopar logiken och statistiken genom att bevisa att det enda semestrar leder till är skilsmässor, familjevåld och ökat alkoholintag. Det sistnämnda må vara hänt men de två förstnämnda vill jag för mitt liv inte vara med om: för det första måste jag ju som poet få ägna mig åt mitt skapande utan besvärande krav på att ordna min försörjning och för det andra må min tjej vara liten till växten men jag är säker på att de där nyporna kan bita i från ordentligt - med tanke på att hennes sarkasmer om mina vanor kan vara ganska sårande.

Trots att det sunda förnuftet alltså avråder så ska det planeras och bokas - men som vanligt faller inga av mina förslag henne på läppen - trots att de är både ekonomiska och riskminimerande. Förslaget att dra för fönsterluckorna och bosätta oss i sovrummet med målet att tömma "min Cave" förkastades med en fnysning. Förslaget att låta hennes odräglge släkting ta hand om oss en månad förkastades också med motiveringen att: "Det är min semester också - jag tänker inte lägga den på att som vanligt passa upp på dig. Men jag har heller ingen lust att se en snart sjuttioårig man ta hand om allt då du bara ligger och latar dig på soffan med ett glas whisky i näven - speciellt inte nu som han dessutom är nyopererad."

Istället så insisterar min tjej på att vi ska göra oss omaket att: "lära känna min kultur". Så vad blir resultatet? Jo att nu är det dags att återbördas, om än tillfälligt (tack och lov), till Svedala. Åter till Systembolag, holländska grönsaker utan smak, män i 35-50-årsåldern med rakade huvuden, människor som tävlar i de två grenarna:
1) Vem har fulast och smaklösast tatueringar på de mest upseendeväckande ställena
2) Vem kan stirra argast på andra människor
Två grenar som svenskar är överlägsna världsmästare på.

Jag sätter hundra spänn på att när vi kommer tillbaka till grodlandet kommer min tjej att vara lika deprimerad som jag - och då kanske vi kan ta en riktig semester - dvs göra en djupdykning i min Cave.

Vinbloggen: Munstänkarna hinkar Bordeaux 2002

Ett vin som förgyllde mitt liv under sejouren i Sverige var Chateau Bernadotte 2002 som det fantastiska Systembolaget tog in som tillfäligt parti. Priset var facila 139 SEK men trots det fanns det kvar i över en vecka på SB:s butik på regeringsgatan. Antagligen för att Bordeaux trots allt inte är så hett för tillfället, eller att 2002 inte är en stor (men en helt ok) årgång samt att Chateau Bernadotte haft en del svackor under 90-talet. Vad vet jag? Strunt samma, vad jag vet är att jag fick tillfälle att bära hem ett försvarligt antal pavor av det att ha till fest i kontrast till vardagens Lazy Lizard.

Så nu när årgången 2001 verkar vara inne i en sådan där j-vla tunnel verkar lärdomen vara att Bordeaux från 2002 år i dricksfönstret. Därför kommer vi i Munstänkerna att intensifiera vår bevakning av Bordeaux 2002. Jag kan också meddela att min tjej, eftersom hon helt plötsligt utnämnt sig till vinkännare, blivit utsedd till kassör för Munstänkarna (hon vet dock inte om det än - och det är nog bäst så).

Det ska dock tilläggas att flera av dessa flaskor inhandlades för länge sedan och därför inte grävde alltför djupa hål i kassörens plånbok - se där vilken omtänksam man som döljer sig bak poetens grubblande yta - trots alla kval och all press han lever under.

Chateau Bouqueyran 2002 Moulis, Cru Bourgeois
Köpt redan i Juli 2006 för 5,95 Euro på snabbköpet Champion har detta vin legat i den källare där mina viner får dela plats med det lokala djurlivet - det vill säga mygg, salamandrar och massor med möss. Trots att det givertvis är en stor olägenhet för mig verkar dock vinerna inte ta någon skada - förutom vad gäller etiketterna.

Vinet behövde mer än en timme i stora flatbottnade karaffen för att öppna upp fullständigt och höll flera timmar senare (hur länge vet jag inte eftersom jag trots allt öppnat det för att dricka det). Underbar näsa, något ekad med mogna röda frukter och, hör och häpna, någon citrusfrukt och mogen aprikos. Annars mest dominerad av mörka frukter och körsbär.

I munnen var det välbalanserat, tanninerarna fint integrerade ändock mycket smakstarkt (det här är en av de stora fördelarna som jag ser det med Bordeaux - smakstarka utan att vara alkoholstarka vilket jag tycker en del viner från mer sydliga appelationer lider av, men vad vet jag, en fråga för Munstänkarna kanske?!) där de mogna röda frukterna möts av trä, ljus tobak, liten antydan till svamp och en del välbehövligt stall. Smaskens! Under dessa sippande stunder får jag för mig att livet faktiskt är riktigt bra tills jag igen landar och inser att livet är fyllt av pöbelkultur i form av TV, kriminalromaner och pantomim!

Chateau de Chantegrive 2002, Graves

Det här vinet dracks kvällen efter och luftades i tre timmar i samma karaff (men inte samtidgit så klart). Vinet inhandlades på vinrean Foire au Vin på Monoprix för hutlösa 9,90 Euro - dock hade de fått 16/20 av Revue de Vin de France och anses som ett bra slott i Graves. Dock har detta vin inte njutit sällskap av möss, salamandrar och mygg utan har sedan det köptes redan i september 2006 legat i "min" cave - den träkista i sovrummet som min tjej dömde ut som längre förvaringings plats för vin. Nu var det upp till bevis för "min cave" och.... :
SEGER! WOW! Min cave fungerar uppenbarligen ypperligt (även om min besserwissrande tjej hävdade att detta säger mer om vinets kvalitet och lagringsbarhet).

Suverän näsa - sniffare får en ny innebörd. Stramare och mer ek i denna men inte störande så, örter (mejram och timjan), lite menthol och sötlarkits och igen körsbär och mogna röda frukter.

I munnen är det härligt levande men harmoniskt. Vi har våra örter och vi har röda mogna frukter, körsbär, hallon, ek, lite tobak, någon valnöt, en viss fin rökighet och peppar och en anings svart te - dock inte mycket stall. Vinet känns elegant, lent och fin trots den veritabla smakexplosion som frukternas övergång i peppar ger. Det ger trots allt en känsla av att kunna hålla längre för lagring.

Den var tamejfaan värd 9,90 Euro!

Munstänkarnas kassör stod för varuproverna!

P.S. Om nu undrar varför denna post dröjt så kan jag meddela att vetskapen om att vi druckit vår enda flaska av detta vin har gett mig svårartad depression samt viss ångest.
P.P.S. Som om denna tomhetskänsla inte var nog för en känslig poetsjäl som jag så har min tjej börjat trakassera mig om semestern också.

Vinbloggen: Munstänkarna i tunneln...

Jag har fått huvudvärk av allt vins jävlighet och vägran att förstå att det bör finnas vissa regler för hur saker och ting ska fungera (typ nya fat lika med bra vin). Nu har jag fått lära mig att det finns något jävelskap som heter "tunnlar" också.

Min tjej jobbade sent så eftersom jag visste att jag skulle få ägna mig åt min poesi utan störande snack valde jag kvällen till ära att öppna ett av mina favoritviner:
Château Saint Saturnin 2001, Médoc Cru Bourgoeis

Det här vinet brukar vara en fruktbomb blandad med choklad, solbelyst halm och stall. Ett kap helt enkelt Köpte t.o.m en låda i höstas för 6,50 euro styck. Den här var från mitt restlager hemma.

Men något hade hänt, visst var det fortfarande gott, runt och lent men det höll inte hela vägen, en viss rökighet men betydligt beskedligare i smaken. En stor besvikelse - men som den vinkonnässör jag är förstod jag att vinet blivit föråldrat och därför tappat smaken. Med andra ord var det inget som hindrade att jag öppnade ett Bordeaux 2001 vid mindre viktiga tillfällen som till exempel i sällskap.

Så när vi hade söndagsmiddag tog jag fram ett vin jag köpt på special-erbjudande på Monoprix - två för priset av en (6,90 st i stället för 13,80), som jag hade stor förhoppning på:
Château Soudars 2001, Haut-Médoc Cru Bourgois (Cru Bourgois Supérieur klassat från 2003).

Jag upplevde sammanledes, en viss avsaknad av lång smak men alls inte obehagligt på något sätt. Min tjej tyckte det var lent och fint och sade sedan något om att det var synd att dricka det "då det befann sig i en tunnel". "Vaddå för jävla tunnel" frågade jag. Varpå hon påstod att vissa viner tappar smak under en period för att sedan efter några åt komma ut som fullständigt mogna och fantastiska viner.

Som om det inte vore nog komplexitet med när i h-e man ska dricka viner - nu har min tjej fått för sig att hon kan något om viner också - antagligen bara för att hon är från Frankrike. Typiskt dessa självgoda grodor!

Dessutom påstod hon att min Cave, dvs en kista i lägenheten, inte höll för att lagra vinerna någon längre tid. Men som vinkonnässör så vet jag att bara de ligger i mörkret så är allt lungt!

Vinbloggen: Munstänkarna betänker vinets Window of Opportunity - Côtes du Rhône

Côtes du Rhône viner är bland mina favoriter. Men inte ens omgiven av sina favoriter får man en enkel resa. Det här vinet:
Domaine d'Aéria 1998, Cuvée Tradition, Côtes du Rhône Villages - Cairanne
har varit ett av mina absoluta favoritviner men samtidigt ett av mina största sorgebarn. Jag köpte fem flaskor på vignerons independants salong hösten 2009. Även om priset var hela 9,50 Euro styck så smakade det fantastiskt. Så trots att Systembolaget lärt mig att Côtes du Rhône viner inte vinner på lagring så tyckte jag att det faktiskt hade fått en härlig rondör, harmoni och ålderspatina och slog till.

Och det fortsatte att smaka fantastiskt - till exempel när jag drack det i vanmakt på våren 2010. Och så gjorde också nästa flaska så till den grad att jag fick tårar i ögonen av tacksamhet. På hösten hade något hänt - vinet var tjockt, surt men ändå mera åt ett taskigt madeira. Hade Systembolaget rätt - kan de inte lagras? Eller hade min séjour i Sverige gjort mig så inkörd på sockrade viner att jag inte längre kunde njuta goda viner?

Med glädjetårar kunde jag konstatera att sista flaskan höll måttet - att den levererade ett fantastiskt vin med fullt integrerade tanniner, otroligt lååång finish, frukt (garpefrukt, persikor, bigarråer), russin, örter och någon ek. Det höll väl trots att jag karafferade det i en timme.
Färgen, som ni ser nedan, var röd av typen lagrat rött vin. Jag ser för övrigt att det är dags att byta duk - jag ber om ursäkt för denna estetiska miss och lovar att be min tjej att fixat det.

Nu ska jag erkänna en sak: Jag är olydig mot Systembolaget och finner att ALLA Côtes du Rhône viner vinner på lagring tre till sju år. Även billigare Côtes du Rhône och Côtes du Rhône Village. Det här:
L'excellence Signargues, 2005 Caves Saint Pierre Côtes du Rhône Vllages

som jag köpt för 3,95 Euro år 2006 är i dag ett synnerligen njutbart vin. Det är bra ungt också men dessa sex år plus gör verkligen skillnad.

Så igen, problemet med vinets window of opportunity, dvs när vinet ska drickas, blir bara värre och värre - Côtes du Rhône Villages ska inte vinna på lagring, ett Côtes du Rhône Villages som har tretton år på nacken ska inte vara kanon. Men om det nu är det vore det väl bra om man slapp den här skillanden mellan olika flaskor så man slipper gå mellan himmel och helvete på det där sättet. Det är nog därför det kvalitetsmedvetna Systembolaget satsar på att vi ska dricka Bag in Box!

PS. Ful etikett med ett fult j-vla huvud på som antagligen ska symbolisera hur bakis man kan bli av vinet. Man kan inte låta bli att undra hur vissa väljer etiketter speciellt som jag sett ett liknande på den utmärkta champagnen Lancelot-Goussard Cuvée Cramant 2002.

Lyckans hundskit

Man kan inte upphöra att förvåna sig över fransoserna - dessa självgoda grodätare. Idag när jag tänkte påbörja mitt nya projekt för att bringa poesin till folket - just det ja Fête de Poèsie, glömde jag den gyllene Parisöverlevnadsregeln nummer ett - att alltid stint titta nedåt i marken för att på så sätt undvika att trampa i all hundskit och annat äck som gör promenaden till en snitslad bana.

Jag går med anrdra ord ut för att föra finkonsten ut till de stressade och okulturella Parisarna och vad får jag för tack för det: en jätteblaffa med hundbajs under ena skon!

När jag högljutt börja svära och beklaga mig kommer det fram en inavlad fransos och förösker muntra upp mig genom att påpeka att jag trampat i hundskiten med min vänstra fot - som om det skulle göra någon som helts jävl skillnad - men tydligen gör det det enligt urinvånarnas folklore - hundksit under den vänstra foten betyder nämligen tur!

Jag bor alltså i ett land där man så till den grad accepterat att hundar får svina hur som helst att man måste hitta på fåniga skrock för att överleva. I stället för att göra det rätta - skjuta hundkräken - så går man alltså i femtio procent av fallen och inbillar sig att man har haft "tur" när man har en stinkande hundskit under skon! Var faan är demonstrationerna på Place la Republique för totalt hundförbud och offentliga avrättningar av hundägare?!

Vid närmare eftertanke har de nog rätt - nästa gång jag möter en pudel ska den och dess ägare få smaka på min lyckans fot - den vänstra!

Fête de la Poésie

I går var det Seant Jean dvs midsommarsolståndet och i enlighet med traditionen var det också Fête de la Musique. Vanligtvis är givetvis mina nya landsmän, de kära grodätarna, riktiga idioter - men här har de faktiskt fått till något. I varje gathörn finns musik - levande musik.

Upplsuppen och trevlig stämning, fyllda uteserveringar, strida strömmar av människor som planlöst vandrar mellan banden. Då slår det mig plötsligt att detta land som saluför sig som ett kulturellt föregångsland, ett litterärt mecka, ett poesins Babylon, inte har något liknande för poesi!

Jag menar vi vet ju alla att fransmän inte kan spela rock - även om de må veta att man ska klä sig i svart om man rockar. Rock är ju som alla vet förbehållet anglosaxer.

Däremot har ju fransmännen en lång tradtition av poesi. Lik förbenat har man inte någon Fête de la Poésie, ingen speciell kväll/natt när vi poeter står utplacerade på stadens gator och deklamerar våra alster. Jag menar landet som gav poeten de obligatoriska accessoirerna vinet, halsduken och baskern har inget för att vi ska nå ut.

Stärkt av min strålande idé ställde jag mig på gatan och började deklamera mina dikter. Visserligen är de på Antlantis sköna ur-språk - svenska - men även fransmännen lär falla för deras skönhet. Men icke - min enda publik bestod av ett gäng tonåringar med ölflaskor som under tio minuter med höga röster kommenterade min stil, mina kläder och förehavanden, innan de gav upp stack åt mig en euro och gick.

Jag vet inte riktigt hur jag ska se på det - å ena sidan har jag faktiskt tjänat pengar på min konst men å andra sidan fick jag inte riktigt intrycket av att jag gjorde den succé jag förväntat mig. Jag valde nog fel gathörn - alldeles för borgerligt och okulturellt det här området.

Vinbloggen: Munstänkarna betänker vinets Window of Opportunity - Loire

Vin är, som alla vet, en huvudingrediens i livet för en skapande konstnär som jag. Men som allt annat här i livet är det inte sällan som man måste ställa sig frågan om det inte finns där bara för att jävlas med en. Jag menar, allt man vill är att dricka vin, ok?! Men man vill givetvis också att vinet ska vara så på toppen som möjligt när man njuter det.

En kvinnlig Vigneron i Borgougne sa: "Vin liksom män är bäst när de har nått de fyrtio". Visst - men innan dess verkar det som vinet liksom männen måste genomgå en del besvärliga faser (enligt min tjej har det snarare blivit värre sedan jag nådde över 40-års strecket - låter på henne som om männen efter 40 fyllda får något slags ständigt PMS - vilket ju inte är mer än rättvist med tanke på vad vi män måste gå igenom varje månad).

Och just däri ligger den poetiska knuten - vinet mognar, blir bättre för att sedan hux flux stänga till sig igen och bli mer likt vatten alternativt madeirisera sig till en odrickbar Lakka-likör och i värsta fall bli till vinäger. Så allt man behöver ha reda på i sådana fall borde ju vara vilken typ av viner som funkar att lagra och vilka som inte gör det. Men som vanligt så ska livet jävlas med en för tydligen är det tyvärr inte så enkelt.

Röda viner från Loire är ju som vi alla vet lätta viner och därmed borde de vara utan lagringspotential. Döm om min förvåning när jag hos en caviste (nysa på rue de Levis) hittade en rött Loire-vin från 2002. Det kostade visserligen hela 7,50 Euro men eftersom jag nu startat vinprovargruppen Munstänkarna och dessutom börjat skriva på en vinblogg så tänkte jag att tjejen fick vänja sig vid att ställa upp.

Lamé Delisle Boucard - Domaine des Chesnaies, Cuvée Prestige 2002, Bourgueil (Loire)
Här har jag levt i trygg förvissing om att röda Loire-viner ska avnjutas något kylda till charkuterier, fågel, fläsk, fetare fisk, chevre och hårda ostar - men vår kyckling fick sig en rejäl match. När vi plockade fram ostarna kunde vi kostatera att den stod upp mot den fruktade Livaroten. Väl sammanhållen röd frukt, fina syror, bra eftersmak och inte minsta tillstymmelse till att vara på väg utför. 100% Cabernet Franc som vuxit i söderläge i Bourgueil framställt med "resonabelt jordbruk" (agriculture raisonnée) vilket innebär ¨så lite ingrepp som möjligt utan att det är förbjudet med externa åtgärder om nöden kräver.



Det blir fler av denna! Om nu inte alla ni bloggsmygande ubåtar kastar er till nysa för att komma före mig igen! I sådana fall - vet skäms!

Min tjejs kreditkort stod för varuprovet!

Edit Nu får ni förfaan sluta - endast 2009:an fanns och den kostade dessutom hela 7,95 Euro.

Bloggar, heta linjen och ubåtar

När jag var liten fanns det också sociala media. Något som kallades för "Heta Linjen" dök upp på det glada 80-talets början. Det var tydligen några som upptäckte att om man ringde till telefonnummer utan abbonnenter samtidigt så kunde man prata med varandra, anonymt och i grupp!

Listor med telefonnummer cirkulerade på skolgårdarna under rasterna och efter skolan testade man numrena för att höra var de roligaste och mest barnförbjudna konversationerna fanns. Ibland deltog man med liv och lust i diskussionerna, och ibland lyssnade man bara in, som en spejare, vad som avhandlades.

Ett av knepen för att inte avslöja att man lyssnade var att tänka på andningen - så fort någon som deltog i diskussionen hörde ens andhämtning utan att man sagt något kom den hårda och skoningslösa domen: "Vi har en ubåt på linjen!"

En "ubåt" är således någon som lyssnar eller läser sociala media men låtsas som att han/hon inte finns. Ungefär som ni kära blogg-läsare! Här har inte EN ENDA kommentar registrerats under alla dessa bloggar jag lagt ut till allmänhetens beskådan. Men uppenbarligen både läser ni och låter er imponeras av min visdom. Hur ska man annars förklara att det vin jag bestämt skulle bli mitt husvin i senaste bloggen (Chateau Hanteillan) var slut på Shopi i går?

Vinbloggen: Munstänkarna goes Boring Bordeaux 2007

Vi vet ju alla att Bordeaux är tråkiga viner - såvida de inte är Grand Cru viner förstås, och av rätt årgång (2005, 2009, 2010) - då kan vi alla kasta oss över primörer av Mouton Rotschild, Chateau Petrus och allt vad faan de heter och utan att blinka slanta upp tusentals eller till och med tiotusentals kronor för en enda pava.

Värre är det med enklare Bordeaux, som Cru Bourgeois, Bordeaux Supérieur ellet helt enkelt bara Bordeaux. Tråkigt som katten, simpelt, värdelöst, inget att ha i glasen när man hänger på balkongen i solgassen eller grillar sin flintastek. Framför allt gäller det Cru Bourgeois, tafatta försök att likna "riktiga" Bordeaux, dvs Grand Cru.

Om man sedan lägger till att man faktiskt testar ett så jämrans värdelöst år som 2007 då vet man ju redan att loppet är kört. För det vet man ju att det är årgången som bestämmer om ett vin är bra eller inte! Kanske därför som Bordeaux har haft toppår 2000, 2003, 2005, 2009 o 2010. Och åren 2001, 2002, 2004, 2006 och 2008 var alla bra så 2007 ståtar i sin ensamhet som ett sämre så kallat mellanår.

Men nu är det ju så att vissa får hålla till godo med mindre, och då kanske man får ge en Bordeaux från 2007 en chans i alla fall. Och kanske är det så illa ställt att man till och med i sin dumhet ger en Boring Cru Bourgeois Bordeaux en chans. Tänkt och gjort - nedan följer en kort genomgång av tre Bordeaux-viner från 2007, som alla tre faktiskt levererade och, hör och häpna, alla har lagringspotential. Sist och inte minst viktigt - man slipper övertrassera tjejens kreditkort för att köpa dem...

Chateau Comtesse Du Parc, 2007 Haut-Médoc
Inköpt på Nicolas på extrapris (ja, jag vet att Nicolas är en "trist kedja" men sk-t samma när de har extrapris, som i förr förra veckan när denna "trista kedja" sålde Henriot Champagne Millésime 2000 o 2002 för 29 Euro flaskan i stället för Systembolagets (som vi MÅSTE ha kvar eftersom de står för kunskap, kvalitet och låga priser) 560 Sek). Trots extrapriset kostade den hela 8.60 Euro (i stället för 10.75) - men jag har ett gott minne av den så jag slog till!

Anney som gör vinet är egentligen vigneron i Saint-Estèphe (Chateau Tour des Termes) men förfögar över 8,75 hektar i Haut Médoc. Vinet har en klassiskt Bordeaux-färg (hur man än försöker med verbala substitut som kamelshårsrött eller petunia-rött med en dragning åt blått så förstår nog de flesta bättre när jag säger att vindet hade en klassisk djup Bordeaux-färg när jag hällde upp det i karaffen (just det, jag, eder misslyckade poet KARAFFERAR mitt vin numera, sådeså!) där det fick tillbringa ungefär nittio minuter.



Smaken var djup, mogna röda frukter lite kryddor, bra längd, viss strävhet och syror. En rejäl munfyllare som kräver sin mat till (och som tur var så åt vi mat till). Det är trots allt ganska lättdrucket med antydan till insmickrande frukt-sötma (OK - det är med franska mått mätt - jämfört med Nya Världen viner är det fortfarande som vinäger).

Tråkigt? Tja, nu har ju inte jag några Orrefors-glas vilket tydligen är de trendkänsliga svennarnas yttersta tecken för vanlig hederlig borgerlig tråkighet, utan får nöja mig med gratis-glas från Vigneron Independants vin-salonger, så det kanske är därför som jag inte fann detta så oerhört tråkigt, inte tråkigt alls faktiskt. Jag skulle inte tveka att lägga det i en cave i fem år (Cave sa jag, inte ståendes upprätt i hyllan ovanpå kylskåpet) - men det funkar bra med en rejäl köttbit också i dag efter några timmars karaffering.

Ok, det här kanske var undantaget som bekräftade regeln men döm om min förvåning när jag provade ett annat vin från samma år och samma område, och fann det än bättre (och billigare):

Chateau Bel Air, 2007 Haut-Médoc, Cru Bourgeois
Har minsann vunnit silvermedalj på den stora jordbruksmässan i Paris - det förpliktigar en del men som alltid finns det inga garantier. Det här köpte jag på Shopi för 7,95 Euro - och jag har njutit av deras årgång 2000 - men då fick jag betala hutlösa 9,95 Euro - men tyckte och tycker fortfarande att det var helt klart värt det.



Karaffering och hela baletten igen - och det här vinet har mer karaktär än det föregående. Här finns inte minsta tillstymelse till sötma, man dricker det till mat och man smuttar, små förtjusande smuttar som fyller munnen med strävhet, trä, persikor, hallon, och lite tobak. Det här är definitivt inget svennebanan klunka-klunka vin - och tak och lov för det - jag vill ha vin inte flyande smågodis tappat på vinflaska. Det här är bra och ska lagras (det har också en halv procentenhet högre alkoholhalt (13% i stället för 12,5%)). Bättre än föregående - som trots allt var mycket bra.

Börjar bli jobbigt att vara så positiv! Nåja nästa är också ett vin från samma år och samma område - och än billigare - så det är garanterat en nitlott:

Chateau Hanteillan, 2007 Haut-Médoc, Cru Bourgeois
Också inköpt på snabbköpet Shopi. Rekommenderat av Le Guide Hachette des Vins, 2011 (vilket igen inte behöver garantera någonting om man betänker att hemska industriproducerade viner som La Clede och Baron Pichaux också rekommenderas av denna vid sidan av kanonviner - så har de valt ut 10 000 franska viner också - slår till och med Allt om Mats "Samtliga Systemets Viner - Världens Största Vinprovning").



Priset var endast 5,90 Euro - och eftersom jag vet att det är ett kvalitetsvin och att äldre årgångar kostat betydligt mer (8-9 Euro) så blev jag nyfiken. Och visst, det är ett bra vin, mycket bra till och med. Helt enkelt ett kanonköp. Jag föredrar Chateau Bel Air personligen, men det är en smaksak. Chateau Hanteillan har bra karaktär, mogen röd frukt och bär, tanniner och är väldigt torrt men på ett icke störande sätt (så vida man inte vill klunka-klunka i sig en pava på tjugo minuter) och som sagt, det mår bra av mat till. Det är helt enkelt "en peau austère" dvs lite stramt. Lagringsbart, jajamensan upp till fem år.

Och nu till huvudvärken: Man hittar ett bra vin från ett skräpår för 8,60 Euro och är nöjd och glad med det. Sedan hittar man ytterligare ett, som till och med är bättre, och BILLIGARE (7,95 Euro) varpå man tror att man gjort ett kap - tills man hittar ett som är ännu billigare (5,90 Euro) och bättre än det första men inte rikitiiigt lika bra som det andra. Att livet alltid ska vara så komplicerat!

Min tjejs kreditkort stod för varuproverna!

Vinbloggen: Nä nu jävlar...

Kan man få annat än tuppjuck när man läser vinbloggar? Jaha, så ni har druckit vin - så jävla märkvärdigt då. Gott var det visst också - och dyrt givetvis. Och faaan vad med smaker ni hittade i det, tunnor med tjära, kryddnejlikor, tobak, choklad och äppelskrottar och faaan och hans mormor. Konstigt - för mig smakar vinet oftast rödtjut - och gott så - det vore ju för faan förfärligt om det smakade gultjut eller gröntjut, eller hur.

När man har det som jävligast kan man dock lita på att hjälpen är som längst i från en - och att om det kommer någon som man tror ska hjälpa en så kan man ge sig faan på att deras uppsåt är det direkt motsatta. Som när jag bodde i Stockholm under förra våren och led av det usla vinutbudet, så kommer min svåger med en "present".Och vilken jävla "present" sen - en Vindagbok! "Du som dricker så mycket vin kan jag tänka mig skulle uppskatta den här", var argumentet.

Jaha ja, så jag dricker mycket vin?! Jaha, så man kan uppskatta vin så till den grad även om man bor i den bistra utpost till Nordpolshelvete att man vill skriva poesi om det?! Visst. Jag har ett visst minne av hur jag "njöt" av Systembolagets usla utbud och okunnighet som bara riktigt indoktrinerade mega-svennar (sann-svennar kanske de ska kallas) kan hävda stå för kunskap och bredd.

Jag hittade dagboken - ingen munter läsning alls. Efter inledande ganska ambitiösa försök att hitta något som var tjänligt utan att hamna på ruinens brant bestod varje sida av i princip samma sak: Lazy Lizard.



Svårt att förstå hur det kan gå så utför med "världens bästa utbud" men efter ett kortare återbesök har jag förstått varför: Vin ska smaka druvjuice med extrasocker och lite alkoholsting. Då är det FYND! Jag drack New Zeeländsk Pinot Noir (rua och Wishbone) och det smakade tamejfaan precis så - och det gör Lazy Lizard också, fast för 63 spänn litern i stället för över hundringen!

Men visst fortsätt ni att hinka överprissatt sockerextrakt under öververbaliserade former medan ni hånar "sura franska viner" och ser nedlåtande på "Cru Bourgeois i Orreforsglas" som tråkigt.

Själv njuter jag gärna av en pava Cru Bourgeois då och då - och för att visa min svåger att jag minsann KAN vara poetisk om vin (som allt annat) så har jag nu, tillsammans med några andra framstående vindrinkare (förlåt vinkonnässörer), bildad vinprovargruppen Munstänkarna med vars hjälp jag kommer att bedöma dessa tråkiga viner. Mer kommer, men det är i alla fall Klart Slut med:

Nationalistdagen

I går var det visst den svenska nationalistdagen, dagen då alla Heidenstams dräglande fåntrattar till beundrare klär sig i folkdräkt, hoppar groda och runkar till bilder av kungafamiljen. En dag som verkligen får en att fundera på hur det står till med folksjälen då den på en överhets order helt plötsligt får för sig att den en viss dag bara måste vifta med pappersflaggor. Sjukligt!

Själv gav jag fan i fosterlandshetsen och överlät den åt alla de väldresserade apor som förväxlar påtvingad kollektiv samvaro i konformistiska former och kläder med individuell frihet som går under namnet "Svenskar". Ha så kul!

Sverige är världens tråkigaste land - alla kategorier. Så jävla tråigt att den största invandrargruppen består av holländare som vill bo i skogen, tätt följd av danskar som vill slippa skatt och ha billigare bostäder. Aftonbladets största nyhet är "Varning - se upp för solen, man kan få en ful solbränna!" tätt följt av "Åskväder att vänta"!

Man har TV-program på de Statliga uppfostringskanalerna (SVT, TV4) som "Go'kväll" där man får lära sig att vara en perfekt svenn- e/a genom heminredning, bak, matlagning och barnuppfostran - men ändå att ha det "lite lagom stökigt" för ingen mår ju bra om det är FÖR välstädat. Hela landet, både män och kvinnor har tamejfaan förvandlats till en svensk mardrömsversion av "The Stepford wives". Hela landet är en massa klichéer, självgoda jävla klichéer som desperat söker självbekräftelse.

Inte konstigt att vissa bygger sextortyrkällare i öde skogstorp, hyr in prostituerade under epitetet "kaffeflickor" eller slåss i samband med fotbollsmatcher. Att leva under den där perfekta svenne ytan kan inte annat än knäcka folk mentalt.

Inte konstigt att vårt främsta bidrag till den internationella kulturen består av Strindberg, Bergman, Norén... även om vi själva som perfekta svennar inbillar oss att det är analfabeter som Läckberg, Nesser eller Larsson som representerar oss.

Heavy Metal Poesi

Det är väl bara att inse att en av sjukdomarna inom poesin är dess koppling till de "fina" konsterna - dess potential för att gå hem också i de borgerliga sfärerna. De är under dessa förhållanden som det är viktigare än någonsin för oss skapande konstärer att finna poesi på de mest oväntade ställen - ett sådant är givetvis inom heavy metal. Med subtilitet och många oväntade lager fångar de korsningen mellan politiken och den romantiska poesin på ett sätt som borde göra Horace Engdahl grön av avund och få honom att inse att han ska sluta sprätta runt på KB med fisförnäm min bara för att han har blivit medlem av de aderton inavlade...

Denna video är därför tillägnad dig Horace...
Bad News-Warriors of Genghis Kahn

Gåspennan

Mitt projektt Homage à Uma finns inte mer. Värden är inte redo för äkta, djup, seriös romantik. Den vill ha skit, och vill den ha skit ska den få skit!

Det har varit en riktig skitdag! En sådan där dag som visar att hela världen bara finns till för att jävlas med oss poeter, ja faktiskt med oss konstnärer och visionärer överhuvudtaget. Jag gick upp i morse i trygg förvissning om att jag skulle skriva min första världsomvälvande dikt med en äkta gåspenna, men här sitter jag trött och ledbruten och bloggar framför den här jävla datorn i alla fall.

För det första, varuhus har INTE gåspennor. Det gäller för byggnadsvaruhus som Castorama; möbel och inredningsaffärer som Ikea, BHV osv; bok och pappershandlar som Fnac; lyxaffärer som Printemps och Gallerie Lafayette. Så mycket må vara hänt, att efterfrågan på en exklusiv artikel för oss hyperintellektuella inte finns tillgänglig på den breda massans varuhus var väl egentligen väntat.

Men att inte heller små specialaffärer som den lilla pappershandeln med den buttra gamla damen på rue Morceau (så grinig som hon är så var jag säker på att hon var en äkta intellektuell - men där fick man), eller små specialiserade bokhandlare som librairen på rue de Levis eller antikvaritatet på rue Legendre.

Så vad gör man? Någon föreslog att jag skulle kolla hos en slaktare. Visserligen är slaktare som alla vet analfabetiska barbariska pragmatiker med blodiga händer, men så mycket fäderfjän som brunkar hänga utanför alla Boucherier på rue de Levis så måste det ju finnas några rejäla gåspennor. Men icke - inte ens fasanpenna eller den minsta lilla hönspenna.

Då kom jag på att någon fet övergödd duva borde man väl kunna klubba i alla fall. I min skapande poetiska förtvivlan stapplade jag bort på Boulevard Batignolle mot Place de Clichy men där fanns det bara avgaser och heroin. De duvor jag såg var antingen platta eller för risiga för ett så erotiskt-romantiskt projekt som mitt.

I min förtvivlan tog jag mig till sådana förfärliga turistmagneter som Jardin de Luxembourg och Les Tuillieres. Jag tänkte att duvor som fötts upp av feta amerikanska turister borde vara en smal sak att fånga, plus att fjädrarna borde vara blanka och fina av mackdonaldsdieten (jag skriver inte rätt namn - man vet aldrig om de där j-vla jänkarlakejerna kan få för sig att skicka sina advokater så man hamnar på guantanamo - eller än värre på en gudsförgäten plats i Floridas ödemarken bland en massa bräkande inavlade Bushkusiner).

Men inte, det enda jag ådrog mig var ett långt samtal med några k-pistbeväpnade säkerhetsvakter utanför senatshuset i Jardin de Luxembourg som (typiskt nog) gjorts uppmärksamma på mitt "irrationella beteende" av en fet familj från Florida.

Så visst - om konst, poesi, romantik, erotik och glädje är "irrationellt beteende" så kan ni få ha eran j-vla disneyworld-värld. Jag ger tamejfaan upp!

P.S. Som kompromiss köpte jag en fin och sk-tdyr bläckpenna från Mont Blanc med min tjejs kontokort. Det var en korkad jävla idé i vilket fall, jag har j-vligt svårt att läsa min egen krattiga handstil, plus att det inte finns något rättstavningsprogram. Dessutom måste ju det man skriver likt förbannat skrivas in i datorn.

En kaffe-panne!

Nu har den där odräglige släktingen fixat kaffemaskinen också. Allt för att j-vlas med mig. Men jag sa till honom att jag tyckte kaffet smakade bättre innan - så det så!

Att ha och inte ha...

Ibland blir man riktigt överraskad - men inte på ett positivt sätt. Vi var bortbjudna på middag, en födesledagsmiddag hos en släkting (alltså till min tjej, själv skulle jag aldrig nedlåta mig till det påtvingade ungänge som släkten innebär). Denne släkting är en ulv i fårakläder, anspråkslös, trevlig, glad med ett öppet, intresserat och välkomnande sätt som bara måste vara till för att irritera en.

Men jag låter mig minsann inte luras och minsann; Hans falskhet visar inga gränser då han, utan att kommentera det faktum, serverar ett Bordeaux Grand Cru vin från toppåret 1990 till middagen (i karaff för att lura oss - men jag smög in i köket och hittade flaskorna).

Vinet, Château Cantemerle 1990 från Haut Médoc är suveränt, silkeslent med en underbar smak och en spänst som skvallrar om att vinet lätt skulle klara minst tio års lagring till. Här finns allt utan att någon del av vinets smak går till överdrift, syror, frukt och den lilla blyerspennesmaken högst upp i gommen med en lååång eftersmak utan att vinet för denskull någonsin känns aggressivt eller starkt.

Man kan ju undra hur denne man som säger sig vara socialist (jag vet att han röstar på PS - Partie Socialiste) kan trycka upp sina borgerliga ovanor i fejan på riktiga rebeller som jag! Serverar man ett Grand Cru vin från Bordeaux från ett toppår som 1990 så är man en bracka hur mycket man än växt upp under påvra omständigheter och arbetat sig fram hela livet!

Som den svältande konstnär jag är hade jag inget annat val än att protestera - varför jag tydligt påpekade min svåra livssituation då vi bjöd tillbaka genom att servera ett simpelt vin från Macôn Village som kostat mindre än fem Euro.

Om min mun inte varit fylld av förräderiets bittra kalk hade jag kanske funnit det gott. Men som nu var kände jag inte vinets mjukhet, frukt och något sötlakritsartade eftersmak. För att ytterligare jävlas med mig hävdade vår falske släkting att han tyckte vinet var riktigt gott.

De är fan så bortskämda underklassen!

Homage à Uma!

Mais Oui! Jag har goda nyheter, romantiken är INTE död! Den finns och den är inkarnerad i Uma och jag kommer att sprida den till er alla. Det är mitt kall, DET är projekt: Homage à Uma!

Jag visste när jag vaknade att dagen skulle bli en poetiskt produktiv dag. Jag visste bara inte hur jag skulle börja. Hur jag skulle få till det.

Så för en gång skull tillgrep jag det vapen som varje medlem av kulturelit flyr, som varje poet värdig namnet föraktar: den simpla TV:n. Men vi intellektuella vet hur man använder TV:n också i tänkandets och kreativitetens tjänst (till skillnad från alla melodifestival- och let's dance-beroende kreti och pleti som TV vanligtvis vänder sig till).

Jag kollade igenom filmer med Uma: Kill Bill 1 o 2, Bat Man 3 osv och till sist fann jag det - i Liasons Dangereuses med John Malkovich. I en scen ligger han i sängen och skriver brev med en gåspenna med en naken Uma som skrivbord. Det var då det slog mig - vem FAN kan vara kännande poet med alla dessa elektroniska manicker, själlösa datorer, bipande mobiltelefoner och f-n och hans mormor av moderna "bekvämligheter" som förpestar ens tillvaro och kväver ens krativitet?!

Vad jag behöver är en rejäl gåspenna - detta plus projektet Homage à Uma kommer att få slut på misstro, hat och finanskriser. Detta kommer att bli början på en ny era - den poetiska romantikens tid!

Nous tous vous aimez - moi et Uma!

Blåst på konfekten...

Ibland tror man inte att livet kan vara så bra som det faktiskt visar sig vara. Det är för jävligt! Som en naturligt instiftad lag som fungerar som en säkerhetsspärr mot lyckan. Man åker på smockor hela tiden och på så sätt lär man sig att undvika dem - och sedan när det kommer vad man tror är en smocka så duckar man fast det visar sig vara en sensuell smekning - och så torskar man lik förbannat!

Monoprix hade skyltat med ett ta två betala för en erbjudande gällande ett vin för 4.90 Euro (så att det bara kostade 2.45 styck). Vinet var ett Bordeaux Côtes de Bourg från det mindre lyckade året 2007. Så jag köpte bara två flaskor att ha till matlagningsvin, för så dum att jag gick på att man kunde sälja ett drickbart vin för 2.45 euro per flaska det är jag inte. Dessutom visste jag ju att 2007 var ett pissår i Bordeaux - och i och med det så måste ju alla vin från det året vara skräp.

Men ibland är det ju faktiskt så att man inte är på humör för härligheter, god mat, belevad konversation eller goda viner. Man har haft en pissig dag och då kan man lika gärna kröna den med ett pissigt vin likväl. Men hej vad man bedrog sig!

Vinet är trots sin ungdom mjukt, klart att det har en viss kärvhet, men frukten är mjuk, rund och god, och det finns en närvaro av trä som är ganska precis på pricken av vad man vill ha. Om fem år kommer det här vinet att vara topp då kärvheten rundats av! Så jag uppmanar alla att helt enkelt bojkotta producenten då de kör falsk marknadsföring. Vinet, Château Prieuré Lalande, är alldeles för bra för sitt pris - nu är jag dricker det kan jag inte annat än gräma mig åt att jag inte köpte betydligt fler flaskor än jag gjorde.

Det är på grund av sådana här frustrerande saker som vi MÅSTE bevara Systembolaget i Sverige - där hade man aldrig kunnat bli lurad på det här sättet!

Broken Bicycles

Ibland har man perfekta kvällar i perfekt sällskap. Min tjej kom som vanligt hem väldigt sent från jobbet och gick och lade sig efter att ha snabbstekt några gamla fiskpinnar, mikrat potatismos och demonstrativt dunkat en plasttub med majonnäs i bordet framför mig där jag satt vid bordet och väntade på maten (jag vet att den var till mig - hon hatar majjo). Efter att hon diskat och städat undan gick hon och gjorde sig i ordning och kröp i säng - och lämnade mig helt ensam.

Eftersom vi ätit fisk gick jag o korkade upp en pava vitt (hade jag gjort det innan under middagen hade hon säkert hävt i sig ett glas bara för att reta mig). Inget oävet vitt - även om det inte direkt gör hål i plånboken (4.5 Euro) vilket ju krävs om man som jag är en stackars fattig, missförstådd poet.

Vinet är torrt, piggt, livligt med exotiska fukter och citrus och till det en lätt blommighet. Till detta serveras en Tom Waits Medley där av någon anledning just Broken Bicycles spelas om och om igen.

Broken bicycles,
Old busted chains,
Rusted handle bars
Out in the rain.
Somebody must
Have an orphanage for
These things that nobody
Wants any more

September's reminding July
It's time to be saying ... good-bye.
Summer is gone,
But our love will remain.
Like old broken bicycles
Left out in the rain.


Broken Bicycles,
Don't tell my folks;
There's all those playing cards
Pinned to the spokes,
Laid down like skeletons
Out on the lawn.
One wheel won't turn
When the other is gone.
Seasons can turn on a dime,
Somehow I forget every time;
The things that you've given me
Will always stay
Broken... but I'll never throw them away

En panne

Min kaffemaskin är trasig. I början av december gick packningen och den katapultade ut blött och varmt espresso på köksväggen. Sedan dess har det blivit snabbkaffe - dyrt och äckligt. Som om det inte var illa nog så har min tjej börjat trakassera mig som ett resultat av denna misär också. Hon har flera gånger påpekat att jag kan köpa en ny packning på en affär vid rue de Rome, två kvarter från där vi bor. Snällt har jag bett henne sluta tjata på mig - jag har annat att göra!

I stället för att fixa den som hon brukar göra har hon nu satt upp en stor röd lapp med texten En panne (ur funktion) på kaffemaskinen - och till råga på allt hävdade hon att den egentligen skulle sitta på mig.

Jag förstår mig inte på kvinnor: de gnäller över att män inte är tillräckligt mjuka, sensuella och förstående men ändå så förtedrar de alltid råa sällar till hantverkare före poeter när det väl kommer till kritan.

Baktankar

Jag har spenderat morgonen med att leta mig bakåt i mitt cyberliv - jag har således återupptäckt projektet "Runktankar". Projektet i sig är bra - till och med riktigt bra men namnet är ju förfärligt. Det riktigt skriker av sådan där post-realism à Zola - alldeles för mycket 2000-tal alltså.

Nu, under 2010-talet, krävs mer sensualism, mer känslosamhet. Så det nya namnet på projektet är kort och gott:
Homage à Uma!

Hm, plötsligt fick jag en sådan lust att spela akustisk gitarr - kanske att jag kan göra en platta med känslosamma lågmälda singersongwriter-låtar. Tål att tänkas på, bara jag får dra av några häftiga solon oxå...

Cosmic Overdose

Lite gladmusik så här i början på det nya året:





Det VAR bättre förr...

Gott Nytt Jävla År!

Jaha, tillbaka igen.
Bara det faktum att jag återvänder till den här bloggen säger väl allt om mitt liv. Att jag dessutom redan namngett den på ett sätt som gör den inaktuell redan efter ett år säger väl också en del om min framförhållning.

Såhär i början på ett nytt år kan jag i alla fall inte hålla mig från att göra en del summeringar över 2010 - så här goes:

Årets största besvikelser:
Januari, Februari, Mars, April, Maj Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November och inte minst December.

Årets särklass största pungsparkar

1. Prinsessbröllop

2. Insikten att jag gärna skulle rulla runt i sänghalmen med kronsessan

Årest mest repeterade önskan (2 st)

1. Att någon ska sparka in fånflinet på österlmalmswannabeestylade backslickeprinsen

2. Att jag ska få rulla runt i sänghalmen med någon mänsklig representant för det motsatta könet - prinsessa eller inte

Årest höjdpunkter
Som David Brent i the Office skulle ha uttryckt det: "El vino did flow!"

Vad övrigt är är en insikt att om 2011 blir tillnärmelsevis lika jävligt som 2010 är det lika bra att inse att gud finns - och att han/hon gör det enkom för att jävlas med mig!