onsdag 22 juni 2011

Fête de la Poésie

I går var det Seant Jean dvs midsommarsolståndet och i enlighet med traditionen var det också Fête de la Musique. Vanligtvis är givetvis mina nya landsmän, de kära grodätarna, riktiga idioter - men här har de faktiskt fått till något. I varje gathörn finns musik - levande musik.


Upplsuppen och trevlig stämning, fyllda uteserveringar, strida strömmar av människor som planlöst vandrar mellan banden. Då slår det mig plötsligt att detta land som saluför sig som ett kulturellt föregångsland, ett litterärt mecka, ett poesins Babylon, inte har något liknande för poesi!


Jag menar vi vet ju alla att fransmän inte kan spela rock - även om de må veta att man ska klä sig i svart om man rockar. Rock är ju som alla vet förbehållet anglosaxer.


Däremot har ju fransmännen en lång tradtition av poesi. Lik förbenat har man inte någon Fête de la Poésie, ingen speciell kväll/natt när vi poeter står utplacerade på stadens gator och deklamerar våra alster. Jag menar landet som gav poeten de obligatoriska accessoirerna vinet, halsduken och baskern har inget för att vi ska nå ut.

Stärkt av min strålande idé ställde jag mig på gatan och började deklamera mina dikter. Visserligen är de på Antlantis sköna ur-språk - svenska - men även fransmännen lär falla för deras skönhet. Men icke - min enda publik bestod av ett gäng tonåringar med ölflaskor som under tio minuter med höga röster kommenterade min stil, mina kläder och förehavanden, innan de gav upp stack åt mig en euro och gick.

Jag vet inte riktigt hur jag ska se på det - å ena sidan har jag faktiskt tjänat pengar på min konst men å andra sidan fick jag inte riktigt intrycket av att jag gjorde den succé jag förväntat mig. Jag valde nog fel gathörn - alldeles för borgerligt och okulturellt det här området.

4 kommentarer:

  1. Här måste jag få säga emot. Visst tusan vet fransmännen hur man rockar. Rent teoretiskt alltså. Det finns inga mera hängivna fans än fransoserna och alla missförstådda rockers verkar ha hittat ett andra hem i Frankrike. Flamin' Groovies, Real Kids, Johnny Thunders och massor med andra misfits fick alla känna sig beundrade. Dessutom sitter jag på en försvarlig hög med plattor som alla utgör strålande undantag från regeln om att fransmän inte kan lira rock.

    SvaraRadera
  2. Det var som... först tjänar jag stålar på min poesi och sedan får jag min första kommentar (som jag inte skrivit själv)!

    Jo jag håller med i teorin vet dem det men inte i praktiken ;)

    Å andra sidan händer det att jag lyssnar till Noir Désir, Zebda, Louise Attaque, Miossec, Orly Chap, Manu Solo, Manu Chao, Les Negrettes Vertes, Katerine och gamla hederliga hårdrockande Trust. Det får väl erkännas.

    Intressant iaktagelse för övrigt att fransoserna har en faibless för misfits. Kanske därför jag bor där jag bor...

    SvaraRadera
  3. Jaques Dutronc har du väl inte missat ??? Om så skulle vara fallet så rekommenderar jag en snabbtur till Fnac för införskaffandet av en samling med hans sextiotalssinglar. Hittar du Les 5 Gentlemen - LSD 25 Ou Les Metamorphoses De Margaret Steinway, grégory - l.s.d. et systeme d ellerrichard de bordeaux daniel beretta - psychose på singel på någon loppis så har jag nog någon bra pava att byta med.
    Dessutom var fransoserna världsbäst på ep-omslag.

    SvaraRadera
  4. Jaques Dutronc är en helt blind fläck - tack för tipset! Så fort den här jävla värmeböljan har lagt sig drar jag till fnac. Jag ska hålla ögonen öppna om jag går på någon "puces" - jag har några polare i St Ouen där de har en stor en.

    EP o LP-konvolut är en stor konst som de där förbannade små pusselbitsformade CD-skivorna tog död på - jag saknar fortfarande att hålla i ett när jag lyssnar på musik. Faaan, nu blev man nostalgisk också...

    SvaraRadera